Sladdkaos

Något helt nytt har hänt.
Ett nytt liv eller någonting som bara hände?
Jag vet inte men jag måste ärligt talat säga att jag är imponerad.
Eller med andra, klara ord, farsinerad.
Det är något jag aldrig mött, jag förstår inte, det händer inte mig.
Jag kan inte leva så, eller? Hur kan det komma sig? HUr skall det gå? Vem är jag?
Känner inte till detta närvarandet av kärlet till varandra.
Det är så vackert men samtidigt något som jag aldrig trodde mig själv bli en del av.
Det är inte den jag är, eller är det de? Hur skall jag någonsin få reda på det?
Leva med.
Kan man bli lycklig med någonting främmande? Absolut.
Eller skall man hålla sig till det man vet? Nej.
Spännande. Det är intressant att sträva, inte bara glida fram på en räkmacka. Det är så mycket roligare att inte veta vad som kommer att hända.
Men absolut är jag rädd, konservativ. Det är så nytt. Det är ingen bok för mig, som allt annat alltid varit, hela livet.
Gurndtanken är väll att man skall hitta nya saker. Men adrenalinet finns inte bara en kännsla av att jag inte hör hemma men jag trivs.
Splittrande, jo, frustrerande, nej.
Jag älskar det. Ytligheten ökar samtidigt som den försvinner, accepterad.
Förvirrad som aldrig förr. Underbart hopp.
Visst krossas man lättare när man hoppas men hur länge har man inte levt? Det går över.
Jag är liten.
32.1 år.
Krama mig.
Lycka eller trygghetbegär?
Jag vet inte, jag känner inte till detta, det är något nytt.