Sladdkaos

Man trampar, trampar, trampar men kommer ingen vart.
Hopplöshet måste vara den absolut jobbigaste känslan att få kastad på sig.
Jag vänder och vrider på tillställningarna som pankakor men står fortfarande och undrar samma saker och har verkligen inte kommit fram till någonting.
Präglad av det som händer runt om mig men likförbannat så yttras inga nya ord som kan leda någon stans.
Förutom när det är är ord som knuffar omkull dig.
Dom är nya men men inte sånt som jag vill höra.
Bara ord som hakar upp sig i min tidsspiral och ligger och ekar i huvudet med efterblivna tankar som "vad menade han?"
Jobbigt.
Alternativ, vänta, trampa trampa trampa trampa!!!!
Om jag inte kan yttra mig kan inte du göra det då? Kan inte ni säga vad du vill?
Överflöd, det borde inte vara så här.
Jag vill veta.
Åt vilket håll åker bilen?
Som överexponerade bilder och en tom kamera när utsikten är vacker!
Så känns det.
Ingenting är verkligen uppenbart, nånting leker med mitt sinne på ett sätt som jag inte känner igen.
Tappad kontroll är inget drama, eller?
Jo.
Osäker? Nej jag är säker på min sak.
Det som stör i systemet är att du faktiskt är oläslig.
Som en riktigt gammal skrivstil på ett främmande språk. Allt blir så mycket mer kompliserat när man ärligt talat är ganska van att veta i vilka känslotillstårn man rör sig med.
Nu kan jag bara trampa trampa trampa tills jag lärt mig läsa.

Att handskas med tid, rum och verklighet
Det verkliga synen av det vi ser, den fria uppfattningen av världen.
Inspirationskällor och dålig musik, någonting fattas.
Var är du?
Dricka sol i mörkret och bli lycklig, sedan gå hem.
Någonting fattas fortfarande, vart gömmer du dig?
Eller trånar konsten endast efter något som inte finns?
Inbillar jag mig?
Erfarenhet är ingenting som håller i längden, praktexempel, var är du?
Opålitligt, fri uppfattning, visst. Men hur vet man om det stämmer?
Jag bestämmer själv.
Klarhet, synfel, ramla, resa, flyga hem.

En kreativ idé.
Får jag fota ditt badrumsskåp?
Ideén är lite lånad fårn en väldigt genialisk människa som fotade människors kylskåp.
Det är två skåp i hemmet som säger väldigt mycket om människor.
Hur pass intressant är det att titta i andra människors badrumsskåp?
Det stod på ett konversationskort jag fick en gång för många år sedan i stockholm.
Att titta på fotona av kylskåpen fick mig att minnas det kortet och hur roligt det vora att göra samma sak, fast med just badrumsskåp, jag vill, nu.
Dom är liksom som en signatur av människor..
Allt som skall stå under bilden är ålder, kön, yke och var på gotland dom bor.
Man kan knäcka sina egna fördomar genom det också tror jag, det var iallafall vad jag gjorde med kylskåpen, stod där och försökte läsa av människorna genom det som fanns i dom. Det var väldigt roligt.
Varje kylskåp byggde upp en personlighet i mitt huvud och jag tror man kan göra samma sak med badrumsskåpen.
Jag vill hitta och prata med människan som kom på ideén och berömma honom/henne.
Tid och rum, verklighet och peace.

Rulla fram, stilla, ligg ner, kramas, tänk efter, vem är du?
Hej
Balansera ytligheten med känslan, ju längre upp i luften du lyfter ju hårdare blir du krossad.
Täcket vid fötterna och armar som håller om dig, kalabalik?
Naivt förvirrad, jag var liten och visste inte bättre, som alltid.
Ränderna på mina skor kan hjälplöst slingra sig upp mot halsen och kväva mig presis som ovetskap.
Ovetskapligt ovetande om rulliansen på otydliga linjära medelande och tillfällen.
Just då är nu igår är ånger och imorgon vill jag inte ens tänka på, eller?
Vad sa munnen?
Här igen, anorlunda, ickekontroll på tillvaron, nytt, läskigt, rädd.
Omtumlad, nej harmoniskt lätt förvirrad och helt klart utvecklingsstörd.
Ibland kan man ju undra om man är smartare än en poplåt.