Sladdkaos

Man trampar, trampar, trampar men kommer ingen vart.
Hopplöshet måste vara den absolut jobbigaste känslan att få kastad på sig.
Jag vänder och vrider på tillställningarna som pankakor men står fortfarande och undrar samma saker och har verkligen inte kommit fram till någonting.
Präglad av det som händer runt om mig men likförbannat så yttras inga nya ord som kan leda någon stans.
Förutom när det är är ord som knuffar omkull dig.
Dom är nya men men inte sånt som jag vill höra.
Bara ord som hakar upp sig i min tidsspiral och ligger och ekar i huvudet med efterblivna tankar som "vad menade han?"
Jobbigt.
Alternativ, vänta, trampa trampa trampa trampa!!!!
Om jag inte kan yttra mig kan inte du göra det då? Kan inte ni säga vad du vill?
Överflöd, det borde inte vara så här.
Jag vill veta.
Åt vilket håll åker bilen?
Som överexponerade bilder och en tom kamera när utsikten är vacker!
Så känns det.
Ingenting är verkligen uppenbart, nånting leker med mitt sinne på ett sätt som jag inte känner igen.
Tappad kontroll är inget drama, eller?
Jo.
Osäker? Nej jag är säker på min sak.
Det som stör i systemet är att du faktiskt är oläslig.
Som en riktigt gammal skrivstil på ett främmande språk. Allt blir så mycket mer kompliserat när man ärligt talat är ganska van att veta i vilka känslotillstårn man rör sig med.
Nu kan jag bara trampa trampa trampa tills jag lärt mig läsa.