Sladdkaos -

På toppen av allting och nertryckt av andras prestationer.

för mig känns allt så svåt och tungt,

Jag undrar varför, känns som jag sitter fast i kletigt tuggummi.

Varje liten nyck är seg och uttdragen

ända tills man tappar lusten att prestera.

Avundsjukan mot lättsamhet måste vara tyngst.

kan inte för mitt liv få bukt på det.

Bara blomman i förnstret känns som den håller mig kvar.

även fast mina tankar rymmer iväg ständigt

Så är det en psykisk 5 kamp att komma bort,

optimalt, nej jag tror jag behöver hjälp.

Problemen känns ändlösa, ödesbestämda.

Vart gör man av hela sitt liv när man känner sig fastklämd mellan kartonger?

när ytterdörren vägrar släppa ut dig?

När blommorna hugger efter dina anklar?

viljan att komma loss, är vägen dit helt enkelt tippen?

bara kasta loss och dyka ner med allt i en stor konteiner.

Sedan sakta försöka simma upp till ytan

Eller skall man bara sätta en yxa i dörren och gå?

dansa på mitt bord och ta för er för jag vill inget annat ha än frihet.

Att smeka med tummen över tangenterna på mobiltelefonen får inte tiden att ändra sig.

det händer inget med de gamla meddelandena, dom blir inte nya och dom betyder ingenting.

Att smeka dina texter på min skärm blir aldrig samma sak som att dra fingrarna genom ett hår

det blir aldrig samma som att se ögon blinka och leenden spridas ut över ett ansikte.

Mina fingrar på tangenter vid datorn kan aldrig ersätta ord som bubblar ut i luften och träffar din trummhinna.

Avståndet mellan ord och handling är ofattbart långt.

det enda som kommer fram när händer glider över elektronik för att försöka känna närheten som den var det är smärtsam saknad.

Dagens hjälpmedel, stjälpmedel. Det gör ont att se ord som man inte får höra.

Det gör ont att skriva ord som man egentligen vill säga.

Hemskt känns det att viska i varandras öron men utan att ses eller känna läppar mot örsnibben.

Avstånd är aldrig för långa för fysiken, smärtan förhöjs av elektroniken

börja springa så når ni fram till varandra tillslut.

Sladdkaos