Sladdkaos

Snurrig alkoholbaserad dimma rinner ut ur mina öron.
Ett avbrott av tystnad och seriösa ord.
Du baserar verkligheten på internetadresser som cirkulerar vilt i cyber.
Jag blir så trött.
Skall vi ta över världen? Du jag och groggen...
Vill fly från allt, vill stanna, vill veta. Nickenyfiken.
Det som händer är att varje steg du tar, sugs en bit av själen ner i marken.
Om du inte vet hur man lyfter fötterna så kommer du att sitta fast förr eller senare.
Jag blir så trött.
Kallblodig trygghet.
Svarta pengar och vit snö.

Kuriösa blickar på omvärlden förvandlas till blider som senare i livet kommer att kallas för minnen.
Det är sant så som man säger att varje detalj och varje difust andetag gör skillnad.
Orden kuttrar som i ett kärleksnäste men kommer inte att stämma in i min falang.
De ord kommer helt enkelt inte att gagna min jargong.
Ett överflödigt jippo, flytande extas.
Tullande påtår ett måste för en reform, vi kan klara det här.
Valutan är inte fastställd men det kommer förhoppningsvis att finansiera sig självt med kärlek.
Så länge du refuserar oss kommer alla lida.

Väggar, omfamnande.
Kvävande lugnande panik.
Sofistikerat ätande av kunskap föder en besserwisser.
Eller ett geni?
Kan man veta för mycket?
Det är förödande att veta för lite. alla vet.
Jag hoppas på det, du är något farligt, jag vet det.
DU e inte bra för mig!
Du är väggar, omfamnande, kvävande, lugnande panik.
Ord

Det har gått alldeles för kort tid i mitt liv för att dömma.
Men ändå, fortsättningsvis, gör man det.
Man dömmer sig själv, i sitt beteende, i sitt handlande, i sitt sinne.
Man dömmer andra på samma sätt och man förutspår framtiden.
Ångest väller över en vid 17 års ålder om vad, vem och hur man skall bli i framtiden.
Varför gör man det? Egentligen har man ingen aning egentligen.
Bulleri bock, hur många horn står upp.

Mod Underbyggnad Lyhördhet Koncentration

Vem är vem?
Vad är vem?
Hur är vad?
Vem är vad?
Hur är vem?

Rotation, filosofiska baktankar. Definiera det som är rätt.
Säg mig det som är lätt.
Kallblodigt mördande av vardagar, du kan du, du där med Ica kassen.
Ring mig när det nalkas, men tro inte att jag alltid dyker upp. Friheten och lugnet spelar med höga kort.
Överflöd är illusion, man skall inte lägga drömmar på sådant man inte kan påverka.
Tydligt förklarat av skolans kaffetant.
Dom har ett mycket viktigt jobb. Kaffetanterna ger visdom.
Alldagligheter är den sanna filosofin.

Ett två tre fyra flyg

Att lämna något och att komma tillbaka till samma sak.
Det händer ingenting.
Man måste göra allt själv om man vill få något gjort?
Kan det stämma? Eller skall jag stämma dig?
Skall jag trycka folk mot väggen eller vänta på att något skall hända?
Förljfrågan är ju, hur lång tid tar det?
Pålgoandar och hjärnspöken!
Klagorop som ekar igenom människor som inte bätt om att få höra, inte snällt gjort av mig.
Ytterligare en last och ytterligare ett stort problem.
Kom och sitt här med mig, bara vara.

Varför blir det alltid så här?
Samma visa om och om igen. Jag har en anledning med allt jag gör jag lovar.
Annars hade jag aldrig gjort det, så är det bara. Det måste jag börja förstå.
Mitt sinne är undermedvetet.
Det lever i sin egen värld. Skapar egna saker och styr.
Jag är medveten om det, konstigt va? Jag vet men jag lyssnar inte och gör tvärt i mot...
Ungefär som att äta chips med dipp.
Jag vet att det alltid är jag som slutar i tårar, för jag kan inte lite på dig.
Vi kan inte leva utan varandra men jag kan inte leva med dig. Du förgör allt jag bygger.
Det är omedvetet gjort av dig, eller hur. Vi är fullständigt medvetna om vad du gör.
Avund kallas det. För lika för att leva med varandra, för olika för att leva utan varandra.
Jag vill inte mer, krossad.

Något helt nytt har hänt.
Ett nytt liv eller någonting som bara hände?
Jag vet inte men jag måste ärligt talat säga att jag är imponerad.
Eller med andra, klara ord, farsinerad.
Det är något jag aldrig mött, jag förstår inte, det händer inte mig.
Jag kan inte leva så, eller? Hur kan det komma sig? HUr skall det gå? Vem är jag?
Känner inte till detta närvarandet av kärlet till varandra.
Det är så vackert men samtidigt något som jag aldrig trodde mig själv bli en del av.
Det är inte den jag är, eller är det de? Hur skall jag någonsin få reda på det?
Leva med.
Kan man bli lycklig med någonting främmande? Absolut.
Eller skall man hålla sig till det man vet? Nej.
Spännande. Det är intressant att sträva, inte bara glida fram på en räkmacka. Det är så mycket roligare att inte veta vad som kommer att hända.
Men absolut är jag rädd, konservativ. Det är så nytt. Det är ingen bok för mig, som allt annat alltid varit, hela livet.
Gurndtanken är väll att man skall hitta nya saker. Men adrenalinet finns inte bara en kännsla av att jag inte hör hemma men jag trivs.
Splittrande, jo, frustrerande, nej.
Jag älskar det. Ytligheten ökar samtidigt som den försvinner, accepterad.
Förvirrad som aldrig förr. Underbart hopp.
Visst krossas man lättare när man hoppas men hur länge har man inte levt? Det går över.
Jag är liten.
32.1 år.
Krama mig.
Lycka eller trygghetbegär?
Jag vet inte, jag känner inte till detta, det är något nytt.

Man trampar, trampar, trampar men kommer ingen vart.
Hopplöshet måste vara den absolut jobbigaste känslan att få kastad på sig.
Jag vänder och vrider på tillställningarna som pankakor men står fortfarande och undrar samma saker och har verkligen inte kommit fram till någonting.
Präglad av det som händer runt om mig men likförbannat så yttras inga nya ord som kan leda någon stans.
Förutom när det är är ord som knuffar omkull dig.
Dom är nya men men inte sånt som jag vill höra.
Bara ord som hakar upp sig i min tidsspiral och ligger och ekar i huvudet med efterblivna tankar som "vad menade han?"
Jobbigt.
Alternativ, vänta, trampa trampa trampa trampa!!!!
Om jag inte kan yttra mig kan inte du göra det då? Kan inte ni säga vad du vill?
Överflöd, det borde inte vara så här.
Jag vill veta.
Åt vilket håll åker bilen?
Som överexponerade bilder och en tom kamera när utsikten är vacker!
Så känns det.
Ingenting är verkligen uppenbart, nånting leker med mitt sinne på ett sätt som jag inte känner igen.
Tappad kontroll är inget drama, eller?
Jo.
Osäker? Nej jag är säker på min sak.
Det som stör i systemet är att du faktiskt är oläslig.
Som en riktigt gammal skrivstil på ett främmande språk. Allt blir så mycket mer kompliserat när man ärligt talat är ganska van att veta i vilka känslotillstårn man rör sig med.
Nu kan jag bara trampa trampa trampa tills jag lärt mig läsa.

Att handskas med tid, rum och verklighet
Det verkliga synen av det vi ser, den fria uppfattningen av världen.
Inspirationskällor och dålig musik, någonting fattas.
Var är du?
Dricka sol i mörkret och bli lycklig, sedan gå hem.
Någonting fattas fortfarande, vart gömmer du dig?
Eller trånar konsten endast efter något som inte finns?
Inbillar jag mig?
Erfarenhet är ingenting som håller i längden, praktexempel, var är du?
Opålitligt, fri uppfattning, visst. Men hur vet man om det stämmer?
Jag bestämmer själv.
Klarhet, synfel, ramla, resa, flyga hem.

En kreativ idé.
Får jag fota ditt badrumsskåp?
Ideén är lite lånad fårn en väldigt genialisk människa som fotade människors kylskåp.
Det är två skåp i hemmet som säger väldigt mycket om människor.
Hur pass intressant är det att titta i andra människors badrumsskåp?
Det stod på ett konversationskort jag fick en gång för många år sedan i stockholm.
Att titta på fotona av kylskåpen fick mig att minnas det kortet och hur roligt det vora att göra samma sak, fast med just badrumsskåp, jag vill, nu.
Dom är liksom som en signatur av människor..
Allt som skall stå under bilden är ålder, kön, yke och var på gotland dom bor.
Man kan knäcka sina egna fördomar genom det också tror jag, det var iallafall vad jag gjorde med kylskåpen, stod där och försökte läsa av människorna genom det som fanns i dom. Det var väldigt roligt.
Varje kylskåp byggde upp en personlighet i mitt huvud och jag tror man kan göra samma sak med badrumsskåpen.
Jag vill hitta och prata med människan som kom på ideén och berömma honom/henne.
Tid och rum, verklighet och peace.

Rulla fram, stilla, ligg ner, kramas, tänk efter, vem är du?
Hej
Balansera ytligheten med känslan, ju längre upp i luften du lyfter ju hårdare blir du krossad.
Täcket vid fötterna och armar som håller om dig, kalabalik?
Naivt förvirrad, jag var liten och visste inte bättre, som alltid.
Ränderna på mina skor kan hjälplöst slingra sig upp mot halsen och kväva mig presis som ovetskap.
Ovetskapligt ovetande om rulliansen på otydliga linjära medelande och tillfällen.
Just då är nu igår är ånger och imorgon vill jag inte ens tänka på, eller?
Vad sa munnen?
Här igen, anorlunda, ickekontroll på tillvaron, nytt, läskigt, rädd.
Omtumlad, nej harmoniskt lätt förvirrad och helt klart utvecklingsstörd.
Ibland kan man ju undra om man är smartare än en poplåt.

Låtsas att du ser, hoppas att du vet och dröm om att det går.
Vi vill.
Vi alla.
Unika händelser, jag lovar jag ljuger inte.
Kom kom och glöm mig. Klara av att yttra orden.
Du kan lika gärna försvinna.
Ruttna bort i kaffesump.
Jag tånker inte rulla mera på trasiga hjul. Plågas av cafiterians svindlande gräder.
Se mig inte, hör mig inte, rör mig inte.
Bort.

Nu i änden av mitt eko,
Knallar som dånar i gungande harmoni med världsbilden.
Jag är sökande efter ett sätt att tro på.
En levnads standard i allas like.
Ett liv i rullians skulle sitta fint.
Det går trögt nu, hjulen snurrar inte som dom skall.
Med eftertäbksamhet och kloka visdomsord kan jag ta mig genom väggar.
Nutidsperspektiv och dåtidsdraman.
Det får dig att minnas, rota inte i det som varit.
Katostrofala följder eller total ignorans?
Vad var det som hände?
Eko eko eko eko eko eko eko eko.
Samma visa om och om och om igen.
Jag har tröttnat.
En längtan, ett men som alltid skall finnas kvar.
Tilltalande vackert och hemsökande.
Jag finner det mycket farsinerande att höra samma visa igen.

Freedom's just another word for nothin' left to lose

Med sanningen i ryggen måste en människa ibland innse att det inte alltid blir som man tänkt sig.
Utanför mina gränser och innanför dina kan vi om vi vill vara två.
Klarar jag inte av det eller är det bara så att det inte går?
Hur är frihet uppbyggt?
När är man fri från allt och när kan du faktist erkänna att du mår bra?
Hör det till?
Skall du?
Eller gör du bara som alla andra?
Hur djupt lever du ditt liv?
Utan att tänka lever man då ytligt? Tänker man för mycket, drunknar man då i sitt liv?
Hur kan man dra gränsen mellan att leva eller vara?

Freedom's just another word for nothin' left to lose

Ärligheten vara som sagt alltid längst?
Efter att ha funderat och tänkt utan att komma fram till hur det egentligen står till, vad gör man då?
Himmlar med ögonen och skämtar bort allt som konfronterar dig?
Klargör saker eller utrymm lokalen.
Äran står där och väntar på dig om du bara bertämmer dig för vad du skall göra.
Jo, bara du vänder dig om och tittar på det.
Efter alla fram och tittbaka, tro på det du ser med dina egna ögon.
Innse hur det egentligen är.
För det finns faktist bara ett sätt att se på saken och det är precis så som man själv gör det.