Bort
Låtsas att du ser, hoppas att du vet och dröm om att det går.
Vi vill.
Vi alla.
Unika händelser, jag lovar jag ljuger inte.
Kom kom och glöm mig. Klara av att yttra orden.
Du kan lika gärna försvinna.
Ruttna bort i kaffesump.
Jag tånker inte rulla mera på trasiga hjul. Plågas av cafiterians svindlande gräder.
Se mig inte, hör mig inte, rör mig inte.
Bort.
Vi vill.
Vi alla.
Unika händelser, jag lovar jag ljuger inte.
Kom kom och glöm mig. Klara av att yttra orden.
Du kan lika gärna försvinna.
Ruttna bort i kaffesump.
Jag tånker inte rulla mera på trasiga hjul. Plågas av cafiterians svindlande gräder.
Se mig inte, hör mig inte, rör mig inte.
Bort.
Mellan raderna
Det ringer, det ringer.
Piiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiip.
Snälla sluta ringa, snälla sluta låta, snälla låt mig vara.
Krafs Krafs.
Du, sluta ändra dig, du sluta håna mig, du snälla sluta vara du.
Hammarslag och gitarrsolo.
Låt mig bara få tycka om dig.
Snälla sluta ge mig anledningar att vara arg.
Sursöt söttma och hånande arga meoldier
mellan raderna.
Ibland, ibland inte.
Snälla lilla du, sluta ändra dig.
grundlurad eller bara en fasad?
Jag kan inte läsa dig
mellan raderna.
Jumboelektronik, ståuppkomik.
Jag rullar runt, du är en karusell, följ med i mina svängar.
Det ringer, det ringer.
Hjulen Hjulen snurrade fram hjärtlösa ord och djupa konversationer.
Du är inte vad du ser ut att vara, du är den jag inte vill vara,
mellan spel och frihets fel.
Kval till andra platser ringer, det ringer.
Snälla sluta ringa.
Kan jag, du, han, hon?
Jag vill läsa alla människor
mellan raderna.
Piiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiip.
Snälla sluta ringa, snälla sluta låta, snälla låt mig vara.
Krafs Krafs.
Du, sluta ändra dig, du sluta håna mig, du snälla sluta vara du.
Hammarslag och gitarrsolo.
Låt mig bara få tycka om dig.
Snälla sluta ge mig anledningar att vara arg.
Sursöt söttma och hånande arga meoldier
mellan raderna.
Ibland, ibland inte.
Snälla lilla du, sluta ändra dig.
grundlurad eller bara en fasad?
Jag kan inte läsa dig
mellan raderna.
Jumboelektronik, ståuppkomik.
Jag rullar runt, du är en karusell, följ med i mina svängar.
Det ringer, det ringer.
Hjulen Hjulen snurrade fram hjärtlösa ord och djupa konversationer.
Du är inte vad du ser ut att vara, du är den jag inte vill vara,
mellan spel och frihets fel.
Kval till andra platser ringer, det ringer.
Snälla sluta ringa.
Kan jag, du, han, hon?
Jag vill läsa alla människor
mellan raderna.
Om igen
Nu i änden av mitt eko,
Knallar som dånar i gungande harmoni med världsbilden.
Jag är sökande efter ett sätt att tro på.
En levnads standard i allas like.
Ett liv i rullians skulle sitta fint.
Det går trögt nu, hjulen snurrar inte som dom skall.
Med eftertäbksamhet och kloka visdomsord kan jag ta mig genom väggar.
Nutidsperspektiv och dåtidsdraman.
Det får dig att minnas, rota inte i det som varit.
Katostrofala följder eller total ignorans?
Vad var det som hände?
Eko eko eko eko eko eko eko eko.
Samma visa om och om och om igen.
Jag har tröttnat.
En längtan, ett men som alltid skall finnas kvar.
Tilltalande vackert och hemsökande.
Jag finner det mycket farsinerande att höra samma visa igen.
Knallar som dånar i gungande harmoni med världsbilden.
Jag är sökande efter ett sätt att tro på.
En levnads standard i allas like.
Ett liv i rullians skulle sitta fint.
Det går trögt nu, hjulen snurrar inte som dom skall.
Med eftertäbksamhet och kloka visdomsord kan jag ta mig genom väggar.
Nutidsperspektiv och dåtidsdraman.
Det får dig att minnas, rota inte i det som varit.
Katostrofala följder eller total ignorans?
Vad var det som hände?
Eko eko eko eko eko eko eko eko.
Samma visa om och om och om igen.
Jag har tröttnat.
En längtan, ett men som alltid skall finnas kvar.
Tilltalande vackert och hemsökande.
Jag finner det mycket farsinerande att höra samma visa igen.
Tvivlan
| Tvivlan. Alla mystiska stunder som du genomlever i dina förhoppningar. En helt ny värld. Alla nya ansikten som du med förutfattade meningar hatat, Helt utan att gå in i dom och tänka efter djupare. Ibland är vi bra dumma, egosentriska och svartsjuka. Jag tvivlar. Hela denna långa tid, varför (uttjatat, upprepat) känns det så konstigt? Det är en fasad, jag kan inte bortse ifrån faktat att det är du. Som alla gånder tidigare varit vi. Det är minnen och interna saker som konfronterande atackerar mitt minne. Små saker vi skrattar åt tillsammans men ändå känns det så tomt. Vem har du blivigt? Vilka var vi? Jag lånar ut mig själv i korta drag. Jag har en tvivlan på att det är mig jag visar upp. Förutom allt som händer så minns jag bara det förflutna. En antagande saknad eller är det bara normala minnen? Jag, du, vi, tillsammans. Yterligar en rad i allt det andra som kommer med tiden. Varje gång är en ny gång med helgalna misslyckade ytliga försök. Försök som alla köper, till och med jag. Men jag tvivlar, tvivlar på att det verkligen är sant. |
Freedom
Freedom's just another word for nothin' left to lose
Med sanningen i ryggen måste en människa ibland innse att det inte alltid blir som man tänkt sig.
Utanför mina gränser och innanför dina kan vi om vi vill vara två.
Klarar jag inte av det eller är det bara så att det inte går?
Hur är frihet uppbyggt?
När är man fri från allt och när kan du faktist erkänna att du mår bra?
Hör det till?
Skall du?
Eller gör du bara som alla andra?
Hur djupt lever du ditt liv?
Utan att tänka lever man då ytligt? Tänker man för mycket, drunknar man då i sitt liv?
Hur kan man dra gränsen mellan att leva eller vara?
Freedom's just another word for nothin' left to lose
Ärligheten vara som sagt alltid längst?
Efter att ha funderat och tänkt utan att komma fram till hur det egentligen står till, vad gör man då?
Himmlar med ögonen och skämtar bort allt som konfronterar dig?
Klargör saker eller utrymm lokalen.
Äran står där och väntar på dig om du bara bertämmer dig för vad du skall göra.
Jo, bara du vänder dig om och tittar på det.
Efter alla fram och tittbaka, tro på det du ser med dina egna ögon.
Innse hur det egentligen är.
För det finns faktist bara ett sätt att se på saken och det är precis så som man själv gör det.
Med sanningen i ryggen måste en människa ibland innse att det inte alltid blir som man tänkt sig.
Utanför mina gränser och innanför dina kan vi om vi vill vara två.
Klarar jag inte av det eller är det bara så att det inte går?
Hur är frihet uppbyggt?
När är man fri från allt och när kan du faktist erkänna att du mår bra?
Hör det till?
Skall du?
Eller gör du bara som alla andra?
Hur djupt lever du ditt liv?
Utan att tänka lever man då ytligt? Tänker man för mycket, drunknar man då i sitt liv?
Hur kan man dra gränsen mellan att leva eller vara?
Freedom's just another word for nothin' left to lose
Ärligheten vara som sagt alltid längst?
Efter att ha funderat och tänkt utan att komma fram till hur det egentligen står till, vad gör man då?
Himmlar med ögonen och skämtar bort allt som konfronterar dig?
Klargör saker eller utrymm lokalen.
Äran står där och väntar på dig om du bara bertämmer dig för vad du skall göra.
Jo, bara du vänder dig om och tittar på det.
Efter alla fram och tittbaka, tro på det du ser med dina egna ögon.
Innse hur det egentligen är.
För det finns faktist bara ett sätt att se på saken och det är precis så som man själv gör det.
Tidsspiral
| Timmarna vandrar förbi mig. Just nu är jag fast i en tidsspiral. Himmlavalvet ser likadant ut som det alltid gör. Med hårda sparkar och slag måste man faktist klara av sin vardag. Ytterligare en dag i mitt liv har gått men jag känner mig bara mer förvirrad, åldern ger inte visdom. Jag är frånvarande närvarande. Allternativen ökar men jag kan inte välja, eller först vad det är som egentligen händer med mig. Komplicerade ekvationer tilltalar mig, jag förstår inte. Utan eller med, vad är det jag vill? Tidigare utan nyligen med eller aldrig någonting? Varför är jag så rädd? Vad är jag rädd för? Vad är det som inte stämmer? Vad är det jag vill? Jag vill ha himmlen i mitt rum och jorden under mina fötter. Jag vill leva ett liv, mitt liv, ett bra liv. Vad gör jag med mig själv? Vad är det som egentligen händer? Tidsuppfattningen har försvunnigt, tidsspiral. Varje dag är samma sak, likadant, likgiltigt. Ingenting spelar någon roll för det blir som det var. Jag fruktar framtiden, den skrämmer mig. Jag har valt att fasna i min tid. Varför är jag rädd för det som inte har hänt? Blandade kännslor rinner igenom mina fingrar och ut på skärmen och formar detta. En fruktan, en räddsla, en total förvirring på en rasande hög nivå. Vi två eller en åt varsitt håll? Hur skall det bli? Gamla vänner, nya vänner, krossade drömmar och så jag. Obligatoriskt den som alltid finns kvar. Jag är ett förflutet, alla finns kvar innom mig men jag försvinner. Eller? Hur länge stannar jag kvar innom dig? Jag undrar om jag finns i tankar. Kan man utrota något som gick djupt? Tänker du på ditt förflutna? Eller är det framtiden som gäller? Vad hände? |
Harmoniska plåtbitar
Att vilja
Tvåpunktsperspektiv på livet
Fram och tillbaka
Ett håll
Ett annat håll
Vart skall klagoropen vända sig?
Som eldflugor surrar tysta trånande trappsteg neråt i en grop.
Metalliska ljud och harmoniska plåtbitar med färg snöar på människor.
Jagandes ett ypperligt tillfälle att kasta ur sig diverse hoppfullheter.
Oftast faller det dock alltid till marken och de bittra övervinner all sötma.
Människan är bitter, bitter och aldrig nöjd.
Tvåpunktsperspektiv på livet
Vart skall lyckoropen vända sig?
En ensam
Går och plockar, ett efter ett uppåt från jorden.
Förhöjda och gudomliga gör han dom.
Återlivar, återvinner
Trippande som på nålar sicksackar man alltid mellan sönderslagna drömmar,
Maskerade till metalliska ljud och harmoniska plåtbitar.
Tvåpunktsperspektiv på livet
Fram och tillbaka
Ett håll
Ett annat håll
Vart skall klagoropen vända sig?
Som eldflugor surrar tysta trånande trappsteg neråt i en grop.
Metalliska ljud och harmoniska plåtbitar med färg snöar på människor.
Jagandes ett ypperligt tillfälle att kasta ur sig diverse hoppfullheter.
Oftast faller det dock alltid till marken och de bittra övervinner all sötma.
Människan är bitter, bitter och aldrig nöjd.
Tvåpunktsperspektiv på livet
Vart skall lyckoropen vända sig?
En ensam
Går och plockar, ett efter ett uppåt från jorden.
Förhöjda och gudomliga gör han dom.
Återlivar, återvinner
Trippande som på nålar sicksackar man alltid mellan sönderslagna drömmar,
Maskerade till metalliska ljud och harmoniska plåtbitar.
Sanning och ärlighet
Hur mycket mer ack ty ve fasa
När skall sanningen segra? 
När skall ärligheten stå pall och stolt?
Hur många gånger måste tårarna falla innan insikt och inblick har läst redan nedskrivna tankar?
Allt är som en öppen bok min vän du vet men ack så alltid du skall fela.
Skrik du sköna himmel, sårad blöder.
Trofast kärlek, är endast vad du, ack du vill att den skall vara.
Ljug lögnare. Vidrigt, döda, förinta.
Men ty när skall ärligheten segra?
Vinna, glänsa, stråla, briljera men makt och glädje och torra kinder.
Jag frågar dig, det händer icke. Trasig, av i alla ändar. Ve ack snälla sluta förlåta.
Sluta älska.
Sluta finnas å så ljuva lögner.
Alltid lyckligt ovetande om allt som då så glamoröst inte berör.
Men samtidigt, hur mycket mer ack ty ve fasa skall barriären som tolkar alla dessa tydligt dolda lögner stå palll och hålla sanningen borta från ditt å så genomborrade sinne?
Och är du helt säker på att det faktiskt är det allra bästa?
Nej min vän så är det inte, du vet jag vet vi å alla vet att någon gång någon tid har, skall, vill vi alla att sanningen skall segra.
