Sladdkaos

Jag sa till mig själv,
"Hade jag kunnat måla svart och blå jazz hade jag varit mästare och död."
Jag målade svart och blå jazz och det skar i hjärtat som ett ansnitt av sex and the city.
Men död det är jag inte.
Plågad och fortfarande lärling.

Upprepade gånger, upprepade avsnitt, repriser så fint kallat
eller hur?

Varför är allt inte lika lätt som på film?
Tillbaka till verkligheten, jävla sätt egentligen.

Oj va arg jag skall bli.